[kultur] All skönlitterär text har potential att förändra

Jag har gått på Poetry slam och Ordsprak i många år. Jag upptäckte det någon gång i gymnasiet och sedan dess har jag upplevt många stora stunder. Den intensitet med vilken Anis Mojgani framförde sina dikter år 2009 sitter kvar i mig än. Dikter av Sonya Renee, Olivia Bergdahl, Laura Wihlborg, likaså. Årets (fredagens) Ordsprak var inget undantag: Agnes Török, Henry Bowers, TJ Dema och Simon Matiwos levererade knivskarpa, träffsäkra dikter och jag kände mig hög på livet, igen. 

I år fanns det en tydlig politisk prägel hos många poeter. Flera av poeterna talade om att kampen är det viktiga, och att poesin och skrivandet måste vara ett medel i den kampen, kampen att förändra samhället och världen.

Jag får en känsla av att man vill skriva en viss typ av politisk text i syfte att förändra. Men man kan vända på det, tycker jag: all skönlitterär text och lyrik har potential att förändra, att förändra skrivaren, och läsaren, det är en inneboende egenskap i själva skrivandet/läsandet. Läsande möjliggör för människor att inta andra positioner är sin egna. Texter kan därför tvinga läsare att rannsaka sig själva och sina politiska övertygelser, och på så sätt kan skrivande och läsande ha en politisk laddning.

Med en politisk kandidatexamen i bagaget är jag snabb att skriva under på att det privata är politiskt. Politik är ingen isolerad bubbla. Men allt i livet kan inte heller skrivas om till politiska slagord. Det var det politiska tragglet jag tröttnade på under åren med min politiska kandidat, som jag ville bort från. Istället ville jag till filmen, konsten, litteraturen, det där… mer öppna? Jag ser läsandet och skrivandet som ett förutsättningslöst prövande av vad det innebär att vara människa, av idéerna som formar vårt samhälle, vår samtid, stort och litet, allt det som inte ryms inom naturvetenskapen och samhällsvetenskapen, som inte kan sammanfattar i för eller emot.

I det politiska samtalet måste man ständigt stå till svars, och jag ville bort från det.   

Så vill jag skala bort det politiska från kulturen? Absolut inte. Det är varken önskvärt, eller möjligt. Jag vill heller inte försumma en viktig kamp. Däremot vill jag slå ett slag för det andra, det som är leken, drömmen, magin, den galna fantasin. Det måste också få finnas. När man vill använda lyriken som ett medel i kampen, säger man också: ta bort det som inte driver den här tesen. Men tesen, den kanske kan uppstå först när skrivandet och läsandet får vara just ett förutsättningslöst prövande. När det får vara fritt.

[hype] [film] Whiplash

Jag älskar en film som vågar snöa in sig på en specifik kontext. Whiplash (2014) utspelar sig till 75 procent i orkestersalen (alternativt på scen). Kameran stannar vid instrumentväskorna, vid notbladen, munstyckena, musiklärarens hand och de tecken han ger, karaktärerna kastar sig med termer som för en icke insatt låter som ett främmande språk, och långa passager består av olika stycken jazzmusik som orkestern tränar in eller framför. Whiplash är kompromisslös på det sättet, helt sin egen.  

19-årige Andrew Neiman (Miles Teller) går på USAs bästa musikskola och lyckas komma med i skolans mest prestigefulla jazzband. På köpet får han historiens mest sadistiske musiklärare, Terence Fletcher (spelad av en lysande J.K. Simmons). Fletcher tycker att ”good job” är det värsta man kan säga till någon, och berättar att Charlie Parker blev den legend han blev för att Jo Jones kastade en cymbal i huvudet på honom. Med detta som ledord ser Fletcher det som sin uppgift att pressa och provocera sina elever till perfektion. Neiman tränar bokstavligt talat tills händerna blöder.

Filmen är en mästerlig duell mellan lärare och elev. Berättartekniken är lite lik den som man inom litteraturen kallar ”isbergsteknik”, det vill säga, att allt inte uttrycks explicit. Vi besparas återblickar på barndomen och förklaringar på vem som egentligen är vem runt middagsbordet. Fletcher är skräckinjagande och som tittare håller man på Neiman, men det är inte någon svartvit duell mellan ondska och godhet som utspelar sig här. Neiman målas upp som självupptagen och reserverad och Fletcher har sina goda stunder.  

I en träffande scen hyllar Neimans föräldrar sin andra sons framgångar inom amerikansk fotboll vid middagsbordet. När Neiman sedan berättar om sina framgångar inom musiken frågar brodern: ”men hur kan man tävla i musik? Är inte det typ subjektivt?” och det enda Neiman svarar är: ”Nej”. Det är så mycket som uttrycks i det nej:et, i Neimans ovilja att diskutera och förklara, och man kan läsa mellan raderna: ingen skulle lyssna, eller: de skulle ändå inte förstå. Familjedynamiken och Neimans roll som outsider målas upp för tittaren.

Whiplash har mitt fullständiga engagemang från första takten. Det är imponerande hur långa musikstycken kan vibrera av intensitet på sättet de gör. Den långa, men mäktiga slutscenen sitter som pricken över i:et med sina många vändningar. Jag och mina kompisar var tvungna att spola tillbaka, och se igen. 

[tv-serie] "The Jinx": Har inte Robert Durst redan vunnit?

Veckans kanske minst otippade, men icke desto mindre goda tips, kommer här: HBO-serien The Jinx. För er som inte vet är The Jinx en så kallad true crime-serie i sex avsnitt, det vill säga en dokumentär serie, som handlar om mångmiljonären Robert Durst och mordmisstankarna som kretsar kring honom. Som många innan mig har konstaterat finns det likheter med den uppmärksammade podcasten Serial, som också den nystar i ett olöst mord.

Här behövs ingen fiktion, scenariot och Robert Durst som karaktär är så skruvade att det räcker till och blir över. Snabb sammanfattning: på 80-talet försvann Dursts fru och Durst misstänktes tidigt för mordet men dömdes aldrig. Frun Kathy har aldrig hittats. I samband med att fallet togs upp igen år 2000 mördades Durst bästa vän (som antogs sitta inne på viktig information), och några år senare även Dursts granne.

För några år sedan gjordes en film om försvinnandet av frun Kathy, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna (All Good Things). Durst själv kontaktade regissören Andrew Jarecki efter att ha sett filmen och föreslog att han skulle låta intervjuas. Jarecki tackade ja och resultatet blev HBO-serien. Hela upplägget är därför bisarrt: här har vi en serie om en potentiell seriemördare – skapad på den potentiella seriemördarens initiativ. The Jinx liknar ingenting annat.

(OBS nu kommer spoilers)

För vem i helvete vill efter massa år vara initiativtagare till en serie som kan få en fälld? Vem i helvete vill att massa filmnissar och jurister ska vända på varje sten i en rad olösta mordfall där du är huvudmisstänkt? Durst är en diva utan dess like, hela han känns som ett konstprojekt, och oavsett om han har mördat alla dem han misstänks ha mördat eller inte så är han en galen man. Han liksom skriker efter att bli upptäckt (för vad är ännu inte helt klart). Divan Durst tar dock en enormt komplicerad omväg runt (vad av många antas vara) sanningen: han anlitar landets dyraste advokater samtidigt som han är så dum (?) att han snattar en kycklingmacka – och blir upptäckt – när han lever under dold identitet. Han låter en hel serie skapas om honom och nekar till mord varje gång, men erkänner av misstag (?) i slutet – istället för att bara erkänna direkt. Det är en himla cirkus.

Men här kommer en fråga: har inte Durst redan vunnit? Jag får en obehaglig känsla av att Durst håller tyglarna här, att det i själva verket är han som regisserar. Jag får en obehaglig känsla av att dom eller ingen dom egentligen gör detsamma för honom, det enda Durst är ute efter är erkännande, det erkännande som han i hela sitt liv jagat efter sen han blev kickad från det framgångsrika familjeföretaget till förmån för lillbrorsan. (Ni vet det klassiska citatet: ”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad..”) Och erkännande har han fått. The Jinx har blivit en oerhört uppmärksammad serie med miljontals tittare, och Robert Dursts ansikte och namn är numera ett som många utanför USA känner till. Hans mörka, blanka, med eftertryck blinkande ögon borrar sig in en.

Serien väcker även många andra etiska frågor: är det okej att skapa nagelbitande underhållning av verkliga människors livsöden? Eller för den delen, att iscensätta dem? Det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Samtidigt är jag väldigt tacksam att serien skapades – den är förtrollande, skickligt berättad och oerhört spännande. Frågorna fortsätter mala i mitt huvud. Serien lär oss också något om USA idag; hur man med rätt summa pengar kan omvandla vilken lögn som helst till en sanning. En sak är säker: hade Durst varit en svart, fattig man hade han redan varit död. 

[musik] El Perro Del Mar

Har återupptäckt denna fantastiska låt!

[tv-serie] Så bra är första åtta avsnitten ur fjärde säsongen av "Girls"

Så var Girls igång igen, serien som jag avgudar, eller framför allt: serien som jag aldrig kan hata. Jag tycker att de två första säsongerna av Girls är guld. Många tycker att andra tappade den humoristiska ådran och blev för mörk. Trean är ojämn, utdragen och inte lika vass även om den innehåller en del klockrena avsnitt. Fjärde säsongen är hittills mindre mörk och innehåller mer lättsamma twister: en spontan förlovning, en pappa som kommer ut, mud wrestling, en ny flickvän. Alla verkar älska den.

Jag vet inte vad det säger om mig, men jag älskar den mörka andra säsongen. De fyra unga, urbana tjejerna och deras hippa liv skildras så nära inpå att det visar sig att alla i själva verket är på gränsen till nervsammanbrott, ensamma och trygghetssökande. I tredje säsongens bästa scen kommer det fram att de fyra huvudkaraktärerna, tjejgänget, bär på ett bubblande hat mot varandra. Inte ens varandra klarar de av.

Min generations självupptagenhet är ett centralt tema i serien. Min kompis mamma började kolla på serien men slutade för att hon inte stod ut med huvudpersonerna. Hannahs egocentrism peakar när hon i tredje säsongen åker till sin döda förläggares begravning för att (på ett ”smidigt sätt”) fråga änkan om framtiden för hennes outgivna bok. Hon framställs som socialt handikappad vilket är väldigt humoristiskt, men inte utan en allvarlig underton. Hur hanterar en egocentrisk generation nära relationer och intimitet? Jag kan också störa mig något enormt på karaktärernas beteende, men kan samtidigt inte hata det: det finns en hög igenkänningsfaktor, jag känner igen mig själv och mina vänner i (typ) allt de tänker och gör. Det kommer så nära. Det är komiskt men också tragiskt.

Fjärde säsongen är väldigt underhållande, det händer grejer hela tiden och Hannah lyckas som vanligt försätta sig i märkliga och obekväma situationer. Att Adam träffar en ny tjej och att Hannah tvingas gå vidare är en nödvändig utveckling i serien, men det finns något som skaver här. Hannah kommer hem och upptäcker att Adam efter bara en månad har en ny flickvän, Mimi-Rose Howard (”that’s not a name. That’s a woman’s name and a man’s name with a flower stuck in the middle of it”) och hon är inte vilken flickvän som helst utan den perfekta människan: hon är bländande vacker, framgångsrik konstnär, självständig, enormt social, cool och laid back.

Hannah och Adam-historien blir plötsligt ointressant för mig. Jag känner mig inte speciellt berörd när de tar farväl, kanske för att Hannah själv inte verkar speciellt berörd. Klart hon är ledsen och labil i någon scen, men i övrigt tar hon sig i kragen, byter karriärsinriktning, skaffar nya vänner, börjar dejta. Good for her! Men är det trovärdigt? När hon förklarar för Adam att hon verkligen gillar Mimi-Rose förstår jag ärligt talat inte om hon är sarkastisk eller inte. Döljer Hannah en psykos eller är hon så oberörd som hon verkar? Jag hoppas på det första, eller åtminstone på att få en nyansering av hennes känsloliv. Något annat som behöver nyanseras är Mimi-Roses karaktär. Att måla upp någon som helt perfekt känns väldigt ”o-Girls”.

Dialogen är som vanligt klockren med repliker som ”I’m falling asleep right now. I could be at a brunch with a guy who runs a micro-brewery, so let’s pep it up” och ”Why is everyone acting like tea is some sort of magic elixir that will make it so Adam doesn’t have a girlfriend anymore?” Till det bästa hör Rays hysteriska utbrott över trafiksituationen i hans kvarter, och Jessas kisscen: den sköna Jessa sätter sig och kissar på gatan i en scen och man skrattar lite (typiskt Jessa), men scenen vänder när hon börjar mucka med polisen och framstår plötsligt som patetisk, liten och ensam. Tredje säsongen tappade tittare och det är tydligt att Lena Dunham med fler lägger krut på att höja tittarsiffrorna igen. Säsong fyra har en energi som jag saknade i tredje säsongen, men jag önskar att det inte sker på bekostnad av de mörka inslagen.

[scen] Skvaller

New Yorks vice borgmästare Charley Brock och hans fru Myra ska fira sin tioåriga bröllopsdag och bjuder över ett gäng vänner för att fira. Det första paret anländer och upptäcker snart att frun är försvunnen, tjänstefolket likaså, och att Charley ligger på sitt rum med en avskjuten örsnibb. Här börjar pjäsen. Uppsala Stadsteater och Edward af Sillén sätter i vår upp Neil Simons fars Skvaller och det var länge sen jag skrattade så mycket på teater.

Frågan som direkt uppstår och som pjäsen kretsar kring är: vad är det egentligen som har hänt? Tätt efterföljt av: hur kan vi undvika att det läcker? Vi antar att det rör sig om ett misslyckat självmordsförsök men vet inte säkert, vi får aldrig möta Charley utan berättelsen byggs upp av antaganden, missförstånd och lögner. Fler gäster anländer och snart är det en enda soppa, ett trassligt nät av krampaktiga leenden och hysteriska skratt.

Vi stannar i paret Brocks vardagsrum föreställningen igenom och rummet används på ett effektivt sätt. Det smälls i dörrar, springs i trappor och rings på dörrar. Allas högsta ambition är att hålla det som skett inom dessa väggar. Det är en klassisk fars där publiken vet mer än karaktärerna (eller, tror sig veta mer åtminstone). Det är rappt rakt igenom och avslutas med ett fantastiskt klimax där berättelsen knyts ihop på ett oväntat sätt. Min enda egentliga invändning är att det skriks lite väl mycket. Att det rör sig om ett gäng medelålders människor på gränsen till nervsammanbrott blir ibland övertydligt.

Skådespelainsatserna är i övrigt klockrena, inte minst Gustav Levin som den whiplashskadade Lenny och Anna Carlson som hans järnlady till fru. Sedan är det förstås en bagatell: fyra framgångsrika, självupptagna par och deras dyra bilar, golfklubbar och tjänstefolk, är vad som avhandlas. Lite som Leif Zern beskriver den, en ”satir om ingenting.” Men det görs med sådan ironisk lätthet att är omöjligt att inte falla för den. 

[film] Därför är "Birdman" en värdig vinnare

Jag är väldigt nöjd att Iñárritus Birdman vann en Oscar för bästa film förra helgen. Inte minst för att många kommer gå och se den på bio, gå ut ur biosalongen och ba: qué?! Det är inte en storfilm i mängden, den bryter faktiskt lite ny mark i landet Hollywood.   

För vilka filmer har dominerat Oscarsgalan de senare åren? 12 Years a Slave, Argo, Lincoln, bland andra, det vill säga, filmer som är baserade på verkliga händelser. Det görs film om nästan alla kända personer som någonsin funnits, bara de senaste åren har vi kunnat se mer och mindre bra skildringar av Princess Diana, Margaret Thatcher, Abraham Lincoln, Edgar Hoover, Steve Jobs, Nelson Mandela, Mark Zuckerberg, Sarah Palin, Elizabeth Taylor, Stephen Hawking, Alan Turing… the list goes on.

Missförstå mig rätt, flera av dessa filmer är riktigt bra (inte minst 12 Years a Slave), men det går också inflation i verklighetsbaserade filmer. Det finns onekligen en törst hos biopubliken efter att lära sig något när man går på bio, i bemärkelsen lära sig om historiska händelser. Jag kan uppleva en trötthet inför den här fixeringen vid kända och historiska personer.

Man borde kanske fråga sig: vad är syftet med film? Mitt svar: det har ett egenvärde och det är poängen, filmen är sin egen. Man ska inte underskatta fiktionen. Tacka vet jag Cohen-bröderna och Wes Anderson! Och Iñárritu. Birdman är en helt koko film som i första hand är just en film, och inte en historielektion. Mer sånt. MER FIKTION, ROMANTIK OCH MAGI ÅT FOLKET!