söndag 22 februari 2015

Svenska musikhopp

Spana in Hey lo och Årets Ninja! De är inte bara mina vänner utan också lovande musiker. Årets Ninja är en singer/songwriter vars låtar träffar mitt i hjärtat, och Hey lo gör indiepop med en fantastisk röst som påminner om Regina Spektor. Börja med en Facebooklike för info om spelningar och nya låtar! Trevlig söndag.

Årets Ninja, foto: Hanna Landberg

Hey lo, foto: Fredrik Jonsson

torsdag 19 februari 2015

Veckans tips: True Detective

Här kommer ett hett tips till alla som inte redan sett HBOs hyllade tv-serie True Detective - se den nu, passa på när den visas i SVT! Jag såg om första avsnittet igår med mina päron och påmindes om vilken ovanlig serie det är. Vid första anblick kan man missta True Detective för en vanlig polisserie, men under ytan döljer sig något annat: det är en genreutvecklande serie där morden inte står i fokus, snarare poliserna och deras personutveckling. Skiljelinjen mellan rätt och fel, onska och godhet suddas ut, och ramas in av Rust Cohles cyniska monologer. I vinjetten sätts tonen; det är stilrent och långsamt. True Detective är just en långsam serie, dialogen är intensiv men berättande dämpat; man sugs in långsamt som i en hypnos. Och serier som vågar dra ner på tempot och istället lägga krut på foto, miljö och karaktärer är faktiskt ovanliga. Tisdagar kl 22 på SVT eller i SVT Play!

tisdag 10 februari 2015

[samhälle] Näthaters gonna hate


Jag spenderade förmiddagen men att scrolla genom olika kommentarsfält i studiesyfte och *surprise*: det finns en sjuhelvetes massa hat därute på internet, helt orimliga mängder (tänkte först infoga lite kommentarer som jag stötte på men inser att det helt går emot det jag säger i den här texten). Inte en helt fräsch spaning kanske. Men jag insåg också att detta hat, det kommer faktiskt från alla håll.

Ja, hur ska man egentligen reagera på hat. Inte vet jag. Om man får utstå kränkande kommentarer, aggressivitet och hot varje dag är det förståeligt att man till slut lackar. Men när man gör det bemöter man hatet med mer hat. Det finns många aktuella exempel. Den antirasistiska sajten ”Inte rasist, men” gör ofta ett fantastiskt jobb men tenderar också att polarisera debatten om rasism och antirasism. Någon Sverigedemokrats tweet delas och skrattas åt, hånas, kommentarsfältet svämmar över av kommentarer som ”jag tappar hoppet om mänskligheten” och ”hur j*vla dum i huvudet får man vara?”

Så ofta ser jag dem, kommentarer som ”jag orkar inte mer”, ”jag blir äcklad” och ”vart är världen på väg?”, hela tiden alltså, någon som på Facebook gräver fram vad något troll har sagt i ett kommentarsfält och fullständigt lackar ur. Jag är själv en passionerad debattör och har gjort mig skyldig till liknande kommentarer, så på ett känslomässigt plan är jag helt med. Men att argumentera när man är som argast är inget framgångsrecept. Mycket av det jag läste i förmiddags är totalt antiintellektuellt. Sajter som Nyheter24 häller bara bensin på elden: vad som helst tycks släppas igenom och det mesta är ointelligent, okunnigt och dåligt skrivet. Sensationsjournalistisk, javisst.

Ambitionen är god (typ): man vill ta debatten. Men på internet blir det sällan en debatt i verklig mening, det blir sällan ett konstruktivt utbyte av idéer utan oftast en skrikfest. Det tycks finnas någon bakomliggande ”demokratisk idé” om att alla har rätt att tycka till om precis vad som helst. För all del, gör det. Men jag tänker inte lyssna.

Och varför, jo: för att den skadliga polarisering som blir en följd av den hetsiga stämningen på sociala medier ger en skev avspegling av verkligheten. Låt oss påminna oss om en debattartikel som publicerades i DN för en tid sedan. Den säger just att sociala medier inte avspeglar en allmän opinion utan ger luft åt extremer. ”Åskådare förleds att tro att en opinion satts i rörelse eller att ett ’drev’ pågår, trots att det i själva verket kanske bara rör sig om ett fåtal uttalanden.”

Jag menar inte att förminska eller ignorera näthatet, det måste förstås som fenomen, analyseras, bekämpas (anmäl!) och hanteras (skrik i en kudde!), men det görs inte bäst genom att angripa varje enskild kommentar. Även ni tappra själar som lägger ner tid på att formulera mer pedagogiska kommentarer – räkna inte med att någon lyssnar. Så, en uppmaning till alla: ge inte hatarna luft. Sprid inte hatkommentarer, skriv inte hatsvar (och alltså, lika mycket för er egen skull. Det hat som cirkulerar på nätet kan knäcka vem som helst – näthaters gonna hate.) Anamma inte idén om att den som skriker högst vinner. Jag försöker lära mina förskolebarn att man inte har rätt att slå någon trots att den andra slog först. Debatter måste oftast tas, men de måste inte tas i Nyheter24s kommentarsfält.

söndag 1 februari 2015

[musik] Caribou

Jag är väldigt glad att Caribou kommer till Way Out West!



[hype] [film] Pride

Året är 1984 och vi befinner oss i Thatchers England. Thatcher, som är känd för sin kompromisslöshet (”one isn’t here to be a softie”) vill krossa facket och vägrar förhandla med de då strejkande gruvarbetarna. I den verklighetsbaserade filmen Pride bestämmer sig ett gäng gayaktivister för att starta en insamling till förmån för gruvarbetarna. Den karismatiske ledaren Mark Ashton förklarar att gruvarbetarna, liksom de, blir trakasserade av polisen, politikerna och kvällspressen. Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) blir resultatet.

De bestämmer sig för att resa till det enda samhälle som är villiga att ta emot dem: Onllwyn, Wales. De flärdfulla Londonborna och de tystlåtna gruvarbetarna verkar först vara en omöjlig matchning: LGSM möts av skepsis, dömande blickar och glåpord. ”Vi blir uppbackade av en grupp perversa typer”, argumenteras det. ”Det får oss att framstå som desperata.”

Men så småningom tinar stämningen upp och det uppstår ett oväntat, varmt vänskapsband, inte minst när det visar sig att LGSM är den stödgrupp som samlat in mest pengar, och att de sitter inne med viktig juridisk kunskap. Det är just detta som är så fantastiskt: att filmen visar på en situation där två svaga grupper inte trycker ner varandra i syfte att hävda sig själva, som annars är en vanlig föreställning. Den visar istället att samarbete vinner i längden.

Pride är en riktig feel good-film, en solskenshistoria. Jag såg om filmen för några dagar sedan och visst, jag kan se att berättelsen givet sina egna premisser har förutsägbara drag. Vad som berättas är unikt, hur det berättas mindre unikt. Men. Man ska inte underskatta en film som får en att vilja dansa, som får en att vilja stå med ett plakat och en sparbössa och samla ihop pengar i ett solidariskt syfte.

Inte minst är Pride något så ovanligt som en politiskt tung film. Det finns ett överflöd av filmer som behandlar politik men inte riktigt vågar ta ställning: Pride är, liksom Thatchers ledarstil, kompromisslös. Det är rätt och slätt en film om det av liberalerna bortglömda ordet SOLIDARITET. Se den därför, eller bara för att få se McNulty från the Wire (Dominic West) i en episk dansscen. Den kommer gå till historien.  

måndag 26 januari 2015

[samhälle] Ingen har dött precis här

Jag och en kompis var på ljusmanifestation för de nigerianska offren i Boko Harams senaste massaker för en dryg vecka sedan. En tjej kom fram och frågade lågmält vad det var som hade hänt. Vi förklarade att det var minnesstund för offren i Boko Harams senaste massaker, 2000 människor dog. ”Jaha,” sa tjejen, ”för det står en ambulans där borta, och så alla ljusen här, jag trodde.. jaha, så en minnesstund alltså. Då är jag med.” ”Jaha!” Utbrast jag. ”Du trodde.. nej ambulansen är orelaterad. Det är ingen som har dött!”

Det tog cirka en sekund innan jag hörde hur det lät. Ingen som har dött? Eh, jo, typ TVÅTUSEN människor bara. ”Ingen har dött precis här,” försökte jag rädda situationen och skrattade lite. (Skrattade? Skrattade!) Det blev så fel. Men tjejen pustade ut. ”Då släppte klumpen i magen” sa hon, ”eller ja, men ni fattar.” Och så gick hon.

Ja, jag fattar. En lättnadens suck: ingen familjemedlem som dött, ingen klasskompis. Men ändå: skevt. Ingen Uppsalabo, men 2000 nigerianer. En lättnad?

Inget ont mot den här tjejen. Hennes reaktion på många sätt är den mest naturliga; klart att man en blöt torsdagkväll på väg hem från, säg, träningen, i första hand vill försäkra sig om att inga nära och kära omkommit på stora torget i Uppsala. Problemet blir när hela nyhetsrapporteringen rättar sig efter samma tankemönster, när hela nyhetsapparaten tänker precis som jag sa: det är ingen som har dött, i alla fall inte här.

För i samma veva som terrorattentaten i Frankrike pågick kom det fram att upp emot 2000 nigerianer omkommit i vad som antas vara Boko Harams hittills värsta massaker. Nigerias president Goodluck Jonathan fördömde tidigt Parisdåden i ett offentligt uttalande – anmärkningsvärt med tanke på att han sällan (läs: i princip aldrig) gör offentliga uttalanden när Boko Haram kidnappar eller massakrerar nigerianer. Istället fumlar han med siffor, 150 menar han, uppemot 2000, säger alla andra. Inte bara västvärldens nyhetsrapportering tycks vara lite skev – tanken om att terroroffer i Frankrike är viktigare att skriva och tala om än terroroffer i Nigeria tycks vara en idé som självaste Nigerias president anammar. 

Nyhetsrapporteringen är inte obefintlig men går inte att jämföra med den som rådde under Parisdåden. Av delvis förklarliga skäl: Paris är lättåtkomligt och kryllar av reportrar, Nigeria är ett mer svåråtkomligt land. Men jag efterlyser ändå samma blödande helsidesrubriker som trycktes upp under Parisdåden. TVÅTUSEN. Kan vi ta en stund och känna in den siffran. Offren i Paris, och de i Nigeria, är trots allt människor av samma kött och blod. Konstigt att det är något man ska behöva konstatera.  

söndag 25 januari 2015

Bildreportage: Indien

Jag var på en två veckor lång resa i Kerala, södra Indien, under julledigheten med familjen. Vilken drömresa! Jag blev Indienfrälst! 

Resan var uppdelad i tre delar: först reste vi till bergen, sedan bodde i några dagar i Keralas huvudstad Kochi, och avslutningsvis spenderade vi några dagar vid kusten. Kerala är en gammal kommunistisk delstat, en av Indiens rikaste och folktätaste. Speciellt för Kerala är den religiösa mångfalden: 20% muslimer, 20% kristna, 60% hinduer. 


Bergen i Kerala. Så vackert att man får svindel!

Kakaobönor! 

Spexig familjebild

Älskar att åka riksha. Vi fick dock veta att 2,3 MILJONER indier dör i trafiken varje år. Insane.

Nyårskarneval! 


Kalyan Silks, ett sju våningar högt sidenvaruhus i Kochi. 

Jag köpte en underbar sari


Kommunistsymbolen överallt


Kinesiska fiskenät