[film] The Neon Demon

Sextonåriga Jesse har flyttat till Los Angeles för att bli modell. Fotografer, sminköser och modeller fullkomligt dreglar över hennes ungdom och naturliga skönhet, och hon får snart fotas av stjärnfotografer och avsluta modevisningar. Men med framgång kommer ett pris: alla tycks vara ute efter henne, motellföreståndaren och ett djur inräknat. Alla vill dricka ur ungdomens källa.

Dansken Nicolas Winding Refn, känd för Drive (2011) och Only God Forgives (2013), måste vara den överdrivna estetiseringens okrönte konung. The Neon Demon är slow motion, tystnad, stadsvyer, blinkade ljus, guldglitter, åttiotalssynt och haute couture. Varenda scen är som tagen ur en reklamkampanj för Gucci.

Filmen kretsar kring kontrasterna ungdom/åldrande och dödlighet/odödlighet. En del av filmen utspelar sig vid en bassäng som för tankarna till Sunset Boulevard (1950). Jesses ungdom och framgång ställs mot Norma Desmonds åldrande och desillusionerade självbild i filmen från 1950. En äldre och en yngre version av samma person? Jag noterar också att speglar är återkommande i filmen, vilket får mig att tänka på berättelsen om Narcissus. Alla karaktärer är döda på insidan, de har liksom Narcissus förälskat sig i sin egen spegelbild. Den karaktär som är mest nyanserad är sminkösen Ruby som jobbar med att sminka lik på ett bårhus, vid sidan av att sminka modeller. Liken blir ett memento mori, en påminnelse om döden, något som förträngs i en bransch där ungdomen konserveras.

The Neon Demon är en svårbedömd film som har splittrat kritikerkåren. Själv har jag gått från att hata till att vara ambivalent. Ju mer tid som har rymts mellan mig och filmen desto tydligare framstår det jag ändå uppskattar med den. Refns estetiska och rytmiska talang kommer helt till sin rätt i somliga scener, till exempel denna, som är oerhört suggestiv. (Det ironiska med den här scenen är att den trots den mycket skymda sikten är en av de där man får se som mest av Jesse, bildligt talat.) Den rituella tematiken gör sig också bra, de något magiska inslagen likaså, inte minst vad vi kan kalla djurincidenten. Att berätta om en industri som törstar efter ungt blod genom göra det bokstavligt är en bra idé, åtminstone på pappret.

Men filmen estetiserar precis allt och det är problematiskt. Delvis är det en fråga om smak, men inte bara. Refns stilisering har djupare implikationer: den överskuggar det som händer. Blod flödar i perfekta formationer, mardrömmar tar sig uttryck i våldspornografi, kvinnokroppar i underkläder blir del av filmens mise-en-scène. På motellet där Jesse bor, bor också en ännu yngre tjej som föreståndaren dreglar över, och i en scen förgriper han sig på henne i rummet bredvid. Detta skildras genom ljudet av plågade skrik, och genom att fånga en blänkande tår i Jesses öga för att sedan zooma ut och med en ljusstråle fokusera på henne där hon trycker sitt huvud mot den vackra tapeten, i övrigt omringad av mörker. Detta är det primära, det faktum att en ung tjej antagligen våldtas och mördas i rummet bredvid sekundärt. Kalla det satir, kalla det konst – jag tycker det är olustigt. 

Jag har alltså inget problem med filmens idé eller de magstarka våldsscenerna, som somliga kritiker tycks anta om man inte gillar filmen (fråga dock: sexscenen. Finns det något annat syfte med den än att chockera?). Mitt problem är sättet på vilket det skildras, hur den vältrar sig i kvinnokroppar, estetiserar utnyttjandet av unga tjejer. Berätta för allt i världen om sexism, rasism, förtryck - men låt det inte återspeglas i produktionen. Filmen har så höga ambitioner, det är som att den vill vara Black Swan (2010) eller Mulholland Drive (2001), men landar snarare i den gubbsjuka Sleeping Beauty (2011). Problemet är helt enkelt detta: vi får noll inblick i Jesses bakgrund, tankar, känslor, vilja. Skildringen av henne blir lika ytlig som världen filmen vill skildra. Och jag bryr mig inte om det var intentionen, det finns liksom inget egenvärde i att ha en intention och sedan genomföra den. Det var en dålig intention. 

[tv-serie] Westworld

”If I had a world of my own, everything would be nonsense. Nothing would be what it is, because everything would be what it isn’t”.

Westworld är virtual reality deluxe.

Istället för att uppleva miljöer och äventyr genom en hjälm upplevs allt i en enorm, konstruerad vilda västern-park där du som besökare kan göra precis vad du vill – supa, döda, ligga runt – utan att det får några (till synes) konsekvenser. Parken, Westworld som den heter, består nämligen av extremt verklighetstrogna AI-robotar som lever efter en förprogrammerad mall i enlighet med författade narrativ som turisterna kan ta del av. När dagen är slut skickas robotarna till labbet för att få minnet raderat och förmodade skador läkta, för att sedan återvända till parken och in i en helvetisk loop. Motbjudande? Eh, ja. Dolores Abernathy (Evan Rachel Wood) har fått rollen som bonddotter och tvingas varje kväll återuppleva mordet av sina föräldrar. Maeve Millay (Thandie Newton) är bordellmamma och förutom att behöva tillfredsställa otaliga kunder bevittnar hon också masskjutningar var och varannan dag. Tänk The Truman Show (1998) i mardrömstappning.  

På företagets Delos högkvarter finns en stor modell à la Hunger Games (2012) genom vilken man överblickar parken. På samma högkvarter tillverkas, utvecklas, lagas och kasseras robotarna, och hundratals människor jobbar som kirurger, författare och tekniker. Företagets storhet understryks av grundarens namn, Robert Ford (Anthony Hopkins), som för tankarna till en av USA mest tongivande industrier, och etablerar bilden av Delos som den moderna tidens industri. Här lär vi känna Bernard (fantastiske Jeffrey Wright), Theresa (Sidse Babett Knudsen), Elsie (Shannon Woodward) och Lee (Simon Quaterman), och förstår snart att det råder en konflikt inom företaget – mellan de som vill förenkla robotarna och de som vill se dem utvecklas.

Berättelser om AI finns det många av, Blade Runner (1982), Her (2013) och Ex Machina (2015) bland andra, och de ställer liknande frågor: vad är en människa? Vad är mänskligt medvetande? Hur värderar vi olika liv? Och hur långt är människans uppfinningsrikedom moraliskt försvarbar? Så även i Westworld. Men medan filmer som Ex Machina berättar sin story ganska rakt upp och ner, låter Westworld tittaren tumla runt med dessa frågor några varv innan man kommer ut på andra sidan. Det är en serie som gör stora anspråk, och den är så pass komplex att den kräver fokus och ett aktivt pusslande från tittarens sida. Stundvis går den vilse i skogen den har planterat, men överlag lyckas den sy ihop alla bitar på ett förvånansvärt smidigt sätt. Slutprodukten är lockande, tight, nervkittlande.

Spänningen ligger i seriens perspektivskiften och maktlekar. Detta tema utkristalliseras redan i vinjetten. Vi får dels se närbilder på ett öga som konstrueras, dels bergen i Westworld som reflekteras i ett (och samma?) öga, och dels vad som ser ut som delar av parken som en ögonglob (titta här så förstår du vad jag menar). Blickar det in i parken eller ut ur den? Vem är det som tittar på vem? En viss osäkerhet kring maktbalansen etableras. Likheter mellan robotar och människor impliceras också här – likhet mellan olika varelser, eller mellan människor för den delen, illustreras nämligen effektfullt genom närbilder på ögon. Apornas planet: Uppgörelsen inleds exempelvis med en extrem närbild på en apas ögon, och som tittare kan man omöjligt säga om de tillhör ett djur eller en människa. Ögonen sägs vara själens spegel. Finns det någon själ reflekterad i detta öga?

Vilda västern, som i mängder av filmer fått representera det ursprungliga slagfältet mellan godhet och ondska, blir här ett landskap över mänsklighetens undermedvetna, ett dekadensens teaterscen, de primitiva drifternas frizon. För så sjuka är vi människor – eller? Åtminstone är det de drifter företaget spelar på i sin marknadsförning av parken. Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till seriens koncept. I fel händer hade nämligen ramberättelsen kunnat användas som täckmantel för att gotta sig i det serien säger sig kritisera – gottande i sex och våld. Det uteblir förstås inte helt, speciellt våld finns det ganska mycket av, men detta motiveras ändå av att det i grund och botten är en seriös berättelse om förtryck och uppror, och i första hand just detta. En av de sista scenerna, som jag inte ska avslöja, öppnar på ett mycket intressant sätt upp för frågor om fri vilja och rationalitet, vilket jag menar utmärker den från andra berättelser om AI. Westworld är välskriven, och bäddar för en lovande andra säsong. Plus, Thandie Newton är förjäkla cool.   

[film] Paterson

Paterson lever ett anspråkslöst liv tillsammans med sin flickvän Laura. Han arbetar som busschaufför, skriver dikter på lunchrasten och tar en öl på samma lokala pub varje kväll efter att ha rastat den (o)charmige bulldogen Marvin. Alla sträckor han promenerar har potential att öppna upp för nya möten med stadens invånare. Patersons observans och närvaro må mycket väl ha att göra med det analoga liv han lever, istället för telefon bär han alltid med sig anteckningsblock och penna. Han är ett med staden, både bildligt men även bokstavligt då de delar namn: Paterson. 

Kultregissören Jim Jarmuschs nya film för tankarna till hans tjugofem år gamla Night on Earth, taxifilmen som berättar fem orelaterade berättelser om möten mellan taxichaufförer och deras passagerare världen över. Men där Night on Earth har en global omfattning hedrar Paterson det lokala. Filmen kretsar kring busschaufförens vardag och de mikrodramer som omsluter den, såväl kvarterspubens Romeo och Julia som samtal busspassagerare emellan. Paterson är En man som heter Ove i zen mode, en film om slumpmässig mänsklig kontakt och solidaritet. Filmerna gör helt olika anspråk förstås, inte minst dramaturgiskt – de möten som skildras i Paterson vecklar ut sig vid sidan av och kan försvinna lika fort de som dyker upp. Det är tydligt att Jarmusch har ett öga för mänskliga egenheter, vilket ibland tar sig uttryck i en enda replik.

Tyvärr brister filmen något i skildringen av flickvännen Laura. Trots att hon på sätt och vis är en originell karaktär som spenderar dagarna med att måla ringar och ränder på väggar, kläder och gardiner, sträcker hon sig inte längre än att vara comic relief i sin smaklöshet och naivitet. Ena dagen vill hon starta ett cupcakeföretag, nästa dag vill hon bli countrysångerska helt utan förkunskaper.  Samtidigt lyckas filmen på något vänster övertyga mig om dessa två kufars trofasta kärlek till varandra. 

Filmen berättas med Patersons icke-spektakulära rutiner som hållpunkter: morgon, middag, kväll. För en otålig tittare lär detta göra filmen tråkig, men har man tålamod finns det något väldigt behagligt över att låta sig vaggas in i Patersons repetitiva vardagslunk. Den tar fasta på och förstorar detaljer och tillfälligheter vilket ger den ett nästan sagolikt skimmer. Patersons dikter fungerar som berättarröst och förstärker den lite drömska känslan. Det är genom dikterna Patersons tankar kommer till uttryck, hans annars ganska tillbakahållna personlighet kontrasteras på ett humoristiskt sätt mot arbetsledarens ständiga rabblande av problem.  

        

Och för den som undrar är Adam Driver fantastisk. I rollen som den diktande busschauffören har han en närvaro och ett lugn över sig som imponerar. Filmen är en fin liten sak som inte gör mycket väsen av sig. Den är mjuk och lätt som skulle den få plats i en tändsticksask. Kanske är det vinterns bästa eskapism.

[film] 2016 års bästa filmer

Man har kunnat se många fina filmer på bio i år men här är mina favoriter:

Min pappa Toni Erdmann. En mästerlig mastodontrulle av sällan skådat slag. Den tvångsmässigt spexande pappan Winifred besöker sig besvärade dotter Ines i de nya pengarnas Bukarest. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Gränslös, rörande, mänsklig – och helt unik.    

Manchester by the Sea. När Lees bror dör får han vårdnaden om sin brorson Patrick, och återvänder till den frostbitna kustorten Manchester (USA). Casey Affleck är i toppform i detta välklippta drama om sorgearbetets vardag. Kemin och dialogen mellan Lee och Pat sitter som en smäck och filmen gör helt rätt i att lämna så mycket utrymme åt stillsamhet och humor. 

Mustang. Omvälvande och pulserande drama om fem systrar i dagens Turkiet som befinner sig i gränslandet mellan den fria barndomen och inrättandet i den patriarkala ordningen (som stavas arrangerade äktenskap och hederskultur). Som en vän poängterade bygger inte filmens dramaturgi på systrarnas feministiska uppvaknande utan denna finns där som en självklarhet när filmen börjar. En kamp som stävjas men som lever vidare i periferin. 

DO NOT RESIST. Craig Atkinsons oroväckande och prisbelönta dokumentär bekräftar något vi har kunnat ana genom den senaste tidens dödsskjutningar, men som vi nu får svart på vitt: den amerikanska polisen genomgår en regelrätt militarisering. Krigsmaterial och metoder tidigare använda i krig används nu mot (och ”för”) den inhemska befolkningen. Nyktert berättad med imponerande material. (Jag såg den i samband med Stockholms filmfestival, vet dessvärre inget om svensk premiär.)

Bland män och får. Återhållsamt isländskt deadpan-drama. Två fårfarmarbröder (som för övrigt själva ser ut som får) har inte pratat på fyrtio år utan kommunicerar genom brev i yttersta nödfall. Vemodigt om en uråldrig, utdöende verksamhet förlagt i ett vackert, kargt landskap som signalerar både isolation och beroende. Bildmässiga likheter med den nästan hundra år gamla Berg-Ejvind och hans hustru (nördpoäng hundra).

Bonus – Arrival. Trots sina uppenbara brister är Arrival för visuellt tilldragande för att räkna bort. Filmen handlar om tolv mystiska rymdkapslar som landat på jorden och lingvisten Louise Banks som får i uppdrag att tyda de nyanlända utomjordingars språk. En film om språket och kommunikationens makt med en humanist (!) i hjälterollen, som kombinerar storslagenhet och minimalism på ett exemplariskt vis.

Med reservation för filmer jag inte hunnit se: Bortom Lampedusa, Skörheten, Dagen efter denna och American Honey. 

[hype] [film] Arrival

Till mänsklighetens chock landar en dag tolv stycken rymdkapslar på olika ställen på jorden. Vad i all världen vill de? Lingvisten Louise Banks (Amy Adams) får i hemlighetsstämplat uppdrag att ta reda på just det. Hon och den handplockade vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner) slussas upp i kapseln med 18-timmarsintervaller för att kartlägga de långbenta rymdvarelsernas visuella bläckvirvlar till skriftspråk. I takt med att tiden rinner iväg blir det diplomatiska läget i världen allt mer kritiskt då vissa länder väljer mer defensiva angreppssätt än andra. Och ju mer Louise omsluter sig av detta nya språk desto fler bilder av hennes döende dotter dyker upp och rubbar hennes balans.

Här har vi alltså något så ovanligt som en visuellt slående science fiction som handlar om språkets makt med en humanist i hjälterollen; detta är precis en film i min smak. Denis Villeneuve lyckas få till den perfekta kombinationen av kontemplativ storslagenhet och minimalism. Den vinner på sitt lugn och allvar. Jóhann Jóhannsson musik ligger som en dov ljudmatta över kreationen och bilderna på och i kapslarna är som mest fängslande. Jag älskar hur de är utformade, hur de svävar ovan marken som oliver hänger i ett olivträd.

Liksom i Gravity (2014), där huvudpersonen genomgår en allegorisk pånyttfödels när hon landar i vatten på jorden efter en dramatisk rymdfärd, tematiserar Arrival skapelse. Kapslarna har en ägglikande form, och de första, mörka bilderna från insidan av kapseln påminner om bilder av magens insida som man får se på ultraljudsbilder. Skapelsetemat kommer även till uttryck i idén att vi blir till genom språket och att detta formar vårt sätt att tänka, som diskuteras i filmen. Efter en tvist i berättelsen förstår vi också att titeln inte bara syftar på kapslarnas ankomst.

Filmen faller på sin tröttsamt amerikanska uppdelning mellan vilka som är världspolitikens bråkmakare och vilka som är dess fredsmäklare. I ljuset av höstens politiska utspel framstår USAs självsmicker alltmer som önsketänkande. Forrest Whitaker och Michael Stuhlbargs roller som hårdnackade militärmän är dessvärre platta och förutsägbara. Somliga dialogpartier hade kunnat klippas bort och takten i vilken Louise lär sig att kommunicera med rymdvarelserna är inte hundra procent trovärdigt (även om hon är ett proffs). Men jag kommer på mig själv med att vara väldigt förlåtande. Trots sina mindre nyskapande inslag gör Villeneuve i hög mån något eget här.

Arrival är allt jag önskade i Interstellar (2014). Den är även starkare än den besläktade Midnight Special från i år, som jag var mycket fäst vid men som lämnade lite för många lösa trådar. Arrival är gåtfull men blir aldrig otillfredsställande, och till skillnad från Interstellar gör den inte anspråk på metafysiska förklaringsmodeller vilket ger den en viss frihet. (Ja, detta må säga en del om mig själv och mina intresseområden, men vi drömmare har sällan den kommersiella filmindustrin på vår sida.) Så grattis till alla oss som önskar att rymdfilmer oftare vågade ge plats åt det poetiska framför det tekniska - detta kan vara filmen vi har väntat på!  

[hype] [film] Min pappa Toni Erdmann

Hurra! Jag stämmer in i den unisona hyllningskören: Min pappa Toni Erdmann är årets bästa film, och det mest originella jag sett på länge.

Så vadan denna galna hype? Låt oss börja i rätt ände. Ines bor i de nya pengarnas Bukarest och jobbar som konsult åt ett oljeföretag. Pappa Winifried, som är musiklärare i Tyskland och vars hund precis har dött, bestämmer sig för att spontanbesöka henne. Inte uppskattat av Ines. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Ines och en handfull av hennes kollegor köper skådespelet, och ett hejdlöst drama tar fart. Enkelt sagt tar filmen pappahumorn till en helt ny nivå. 

Sällan har jag sett en så rolig, vemodig och närgången skildring av en dysfunktionell far- och dotterrelation. Liksom den tematiskt besläktade Bland män och får handlar Min pappa Toni Erdmann om personer som är biologiskt närstående men som befinner sig ljusår från varandra, och där man tvingas kommunicera genom något. I Bland män och får kommunicerar de genom just fåren, och i Min pappa Toni Erdmann genom Winifrieds tvångsmässiga spexande.

För båda har stora kommunikationssvårigheter. Winifried tar till sina löständer i alla situationer när han saknar ord, han vet inget annat sätt att föra sig själv än genom att skämta. När han i en scen försöker sätta ord på sina känslor landar det i Facebook-klyschan ”it’s complicated”. Han representerar en generation tillbakalutade proggpappor som jag känner så väl igen. Ines å andra sidan, ett barn av sin tid, är kvävd av den patriarkala, nyliberala värld där hon verkar, som har lärt henne att armbåga sig fram, hålla igen och ta emot. Hård och känslokall framkallar hon frågan ”är du en människa?” hos den vilsne fadern.

Ändå är de av samma kött och blod. Båda med lika dålig kontakt med sina känslor, båda lika ledsna. Ines växlar mellan att vilja sjunka genom jorden och att roat spela med i pappans skådespel. I vissa situationer tycks hon driva med sin omgivning, i andra med sin pappa. Ibland tycks hon bara vilja ha en anledning att släppa in honom. När hon drar med Toni på nattklubb och med tårar i ögonen dricker champagne och tar kokain, visar hon en brännande vilja att dela med sig av sitt liv till sin pappa, att hitta en beröringspunkt.

Den här filmen handlar om mycket. Om klass, bland annat. Av allt som skiljer Ines och Winifried åt är klass en av aspekterna, för när Ines pratar på med sina kollegor på snabb engelska om outsourcing finns det ingen plats för Winifried. Han försöker skämta, men när inte heller det riktigt går hem finns det ingen annan utväg för honom än att byta skepnad: bli Toni Erdmann. Det säger mycket om oöverstigliga murar som uppstår mellan människor. Men också om den ytliga handelsvärldens skådespeleri – Winifried blir mer accepterad som en påhittad karaktär än som sig själv.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmen når sin klimax i en hysteriskt rolig scen där Ines fullkomligt flippar, och som skvallrar om hennes hårt hållna tillvaro. I sin gränslöshet visar den på filmen breda tilltal; filmen är lättillgänglig samtidigt som så mycket pågår i den, och det långsamma studiet av de två karaktärerna gör filmen enormt mänsklig.  

(Obs ”spoiler”)

I den sista scenen har Winifrieds mamma gått bort och han grips av stundens allvar. Han talar om hur fort ögonblick försvinner och att man inte förstår fören efteråt vad som har hänt. Hur gör man för att bli närvarande i stunden? Ines svarar genom att ta på sig pappans löständer och en rolig hatt, så som han alltid svarat henne. Han blir alldeles till sig och springer iväg för att hämta kameran och fånga ögonblicket, men även Ines grips av stundens allvar, och tar av sig tänderna. Så var den stunden försvunnen. Genom att låta kameran dröja vid bara Ines blir de sista sekunderna en bitterljuv påminnelse om livets förgänglighet, ett varsel om vad komma skall. Men filmen försvinner inte, tvärtom är jag fortfarande hög på den. Min pappa Toni Erdmann är skruvad, rörande, hysterisk – helt enkelt briljant.          

[film] Zootopia

Kaninen Hopps kommer från en familj av morotsbönder men bestämmer sig redan som kaninunge för att göra revolt genom att flytta till staden Zootopia och bli världens första poliskanin. I Zootopia lever rovdjur och däggdjur sida vid sida, sina drifter har de för länge sedan lagt bakom sig – ända tills vissa djur börjar förvildas igen. Hopps och rävkumpanen Wilde får något på spåren, och tar sig runt hela Zootopia för att lösa mysteriet med de förvildade djuren. 

     

En läsning av Zootopia som ligger nära tillhands är att den är en allegori över rasism och bör ses i ljuset av vår tids allt mer intensifierade rasmotsättningar, inte minst i USA. Och det är ett smart inlägg i debatten. På samma sätt som Disneys Robin Hood (1973) både talar till en vänster som förespråkar ekonomisk fördelning och en höger som föraktar skatter, gör Zootopia upp med rasismen och biologiska förklaringsmodeller samtidigt som den ger poliskåren en klapp på axeln. Två flugor i en smäll – slugt.

Så är Zootopia en uddlös barnfilm om en liberal utopi där alla kan förverkliga sig själva till max? Inte riktigt. Även om Zootopia i viss mån är som vilken annan Disneyfabel som helst så är budskapen ovanligt komplexa, stundvis rentav djärva. Ett exempel är när Hopps vänligt förklarar för en gepard att det är okej när kaniner kallar andra kaniner ”söta”, men inte när andra djur gör det. Ett annat är när Wilde tar sig frihet att känna på ett fårs ull men blir tillsagd av Hopps – en klockren metafor för hur många tycks tro att afrohår är allmän egendom.

Hopps har en inre drivkraft som heter duga och när hon mot alla odds lyckas bli den första poliskaninen får Disney till det obligatoriska budskapet att ”allt är möjligt om man bara vill”. Men filmen nyanserar också då den utforskar stereotypiseringens mekanismer, inte minst i karaktären Wilde; det kanske finns faktorer utöver den inre drivkraften som påverkar var man hamnar i livet. Man får som tittare tänka flera varv när Hopps först stoppar en fördomsfull elefant från att sälja glass till räven i fråga, för att sedan inse att elefantens fördomar stämde och att det är vi som blivit lurade, för att sedan förstå att Wilde har fallit offer för rävstereotypen och hänvisats till den oärliga svarta glasspinnemarknaden fast han egentligen är en schysst räv, och att både vi, Hopps och elefanten blivit lurade.

Fördomen står i centrum i Zootopia. En scen visar hur en däggdjursmamma flyttar sig och sitt barn lite längre ifrån ett rovdjur som de sitter bredvid på tunnelbanan, då det har spridits rykten om att förvildningarna har en biologisk förklaring, och att alla rovdjur därför är potentiellt farliga. Scenen varar bara några sekunder men är enormt träffande. Det man eventuellt kan fundera över är det faktum att minoriteten (som alltså kan ses som den afroamerikanska samhällsgruppen i en rasanalys) representeras av rovdjur. Lite passé?

Men vilka rovdjuren egentligen representerar går förstås att diskutera. I en genusanalys menar jag att filmen snarare porträtterar ett samhälle som genomgår en feministisk utveckling, ett samhälle som går från att vara patriarkalt till att bli jämställt. När alla djur fortfarande var vilda förväntades de veta sin plats, och en liten kanin som vägrar ”veta sin plats” blir ett hot mot den patriarkala samhällsordningen. I den analysen representerar de förvildade rovdjuren således snarare ett förlegat manlighetsideal än en förtryckt minoritet. Att polisen är den yrkesgrupp som skildras är smart även i denna aspekt, då den förknippas med ett visst mansideal och blir en bra projektionsyta för filmens budskap. 

Förutom att livet i Zootopia tillåter de traditionella männen att utveckla sina mjuka sidor (jag tänker särskilt på scenen där polischefen dansar på sitt kontor), så luckras roller upp och man slipper definieras av vad man är: win-win för alla (där har ni feminismen i ett nötskal). Till och med budskapet att ”allt går om man bara vill” känns därför ovanligt rimlig i denna analys, om man ser Hopps som en feministisk pionjär. Och även om Hopps som karaktär är en aning blek så är det uppiggande med en smart, modig och drivande kvinna. Den enda stereotypen de tycks ha glömt bort att problematisera är popstjärnan som (förstås!) är smal som ett sugrör. Men det är en liten detalj i sammanhanget. En recensent påpekade att Zootopia är det närmaste Disney kommit att göra en Pixarfilm, och även om den är aningen uppläxande, så har han rätt i att den är mogen och välgjord på ett sätt som ofta varit kännetecknande för Pixar. Och för den delen – om fler barn kunde rätta sina generaliserande föräldrar och säga ”bara för att hen råkade vara en [infoga valfri förtryckt grupp]”, som Hopps gör i en scen – så får filmen gärna vara uppläxande för min del.