[scen] Skvaller

New Yorks vice borgmästare Charley Brock och hans fru Myra ska fira sin tioåriga bröllopsdag och bjuder över ett gäng vänner för att fira. Det första paret anländer och upptäcker snart att frun är försvunnen, tjänstefolket likaså, och att Charley ligger på sitt rum med en avskjuten örsnibb. Här börjar pjäsen. Uppsala Stadsteater och Edward af Sillén sätter i vår upp Neil Simons fars Skvaller och det var länge sen jag skrattade så mycket på teater.

Frågan som direkt uppstår och som pjäsen kretsar kring är: vad är det egentligen som har hänt? Tätt efterföljt av: hur kan vi undvika att det läcker? Vi antar att det rör sig om ett misslyckat självmordsförsök men vet inte säkert, vi får aldrig möta Charley utan berättelsen byggs upp av antaganden, missförstånd och lögner. Fler gäster anländer och snart är det en enda soppa, ett trassligt nät av krampaktiga leenden och hysteriska skratt.

Vi stannar i paret Brocks vardagsrum föreställningen igenom och rummet används på ett effektivt sätt. Det smälls i dörrar, springs i trappor och rings på dörrar. Allas högsta ambition är att hålla det som skett inom dessa väggar. Det är en klassisk fars där publiken vet mer än karaktärerna (eller, tror sig veta mer åtminstone). Det är rappt rakt igenom och avslutas med ett fantastiskt klimax där berättelsen knyts ihop på ett oväntat sätt. Min enda egentliga invändning är att det skriks lite väl mycket. Att det rör sig om ett gäng medelålders människor på gränsen till nervsammanbrott blir ibland övertydligt.

Skådespelainsatserna är i övrigt klockrena, inte minst Gustav Levin som den whiplashskadade Lenny och Anna Carlson som hans järnlady till fru. Sedan är det förstås en bagatell: fyra framgångsrika, självupptagna par och deras dyra bilar, golfklubbar och tjänstefolk, är vad som avhandlas. Lite som Leif Zern beskriver den, en ”satir om ingenting.” Men det görs med sådan ironisk lätthet att är omöjligt att inte falla för den. 

[film] Därför är "Birdman" en värdig vinnare

Jag är väldigt nöjd att Iñárritus Birdman vann en Oscar för bästa film förra helgen. Inte minst för att många kommer gå och se den på bio, gå ut ur biosalongen och ba: qué?! Det är inte en storfilm i mängden, den bryter faktiskt lite ny mark i landet Hollywood.   

För vilka filmer har dominerat Oscarsgalan de senare åren? 12 Years a Slave, Argo, Lincoln, bland andra, det vill säga, filmer som är baserade på verkliga händelser. Det görs film om nästan alla kända personer som någonsin funnits, bara de senaste åren har vi kunnat se mer och mindre bra skildringar av Princess Diana, Margaret Thatcher, Abraham Lincoln, Edgar Hoover, Steve Jobs, Nelson Mandela, Mark Zuckerberg, Sarah Palin, Elizabeth Taylor, Stephen Hawking, Alan Turing… the list goes on.

Missförstå mig rätt, flera av dessa filmer är riktigt bra (inte minst 12 Years a Slave), men det går också inflation i verklighetsbaserade filmer. Det finns onekligen en törst hos biopubliken efter att lära sig något när man går på bio, i bemärkelsen lära sig om historiska händelser. Jag kan uppleva en trötthet inför den här fixeringen vid kända och historiska personer.

Man borde kanske fråga sig: vad är syftet med film? Mitt svar: det har ett egenvärde och det är poängen, filmen är sin egen. Man ska inte underskatta fiktionen. Tacka vet jag Cohen-bröderna och Wes Anderson! Och Iñárritu. Birdman är en helt koko film som i första hand är just en film, och inte en historielektion. Mer sånt. MER FIKTION, ROMANTIK OCH MAGI ÅT FOLKET!

Svenska musikhopp

Spana in Hey lo och Årets Ninja! De är inte bara mina vänner utan också lovande musiker. Årets Ninja är en singer/songwriter vars låtar träffar mitt i hjärtat, och Hey lo gör indiepop med en fantastisk röst som påminner om Regina Spektor. Börja med en Facebooklike för info om spelningar och nya låtar! Trevlig söndag.

Årets Ninja, foto: Hanna Landberg

Hey lo, foto: Fredrik Jonsson

Veckans tips: True Detective

Här kommer ett hett tips till alla som inte redan sett HBOs hyllade tv-serie True Detective - se den nu, passa på när den visas i SVT! Jag såg om första avsnittet igår med mina päron och påmindes om vilken ovanlig serie det är. Vid första anblick kan man missta True Detective för en vanlig polisserie, men under ytan döljer sig något annat: det är en genreutvecklande serie där morden inte står i fokus, snarare poliserna och deras personutveckling. Skiljelinjen mellan rätt och fel, onska och godhet suddas ut, och ramas in av Rust Cohles cyniska monologer. I vinjetten sätts tonen; det är stilrent och långsamt. True Detective är just en långsam serie, dialogen är intensiv men berättande dämpat; man sugs in långsamt som i en hypnos. Och serier som vågar dra ner på tempot och istället lägga krut på foto, miljö och karaktärer är faktiskt ovanliga. Tisdagar kl 22 på SVT eller i SVT Play!

[samhälle] Näthaters gonna hate

Jag spenderade förmiddagen men att scrolla genom olika kommentarsfält i studiesyfte och *surprise*: det finns en sjuhelvetes massa hat därute på internet, helt orimliga mängder (tänkte först infoga lite kommentarer som jag stötte på men inser att det helt går emot det jag säger i den här texten). Inte en helt fräsch spaning kanske. Men jag insåg också att detta hat, det kommer faktiskt från alla håll.

Ja, hur ska man egentligen reagera på hat. Inte vet jag. Om man får utstå kränkande kommentarer, aggressivitet och hot varje dag är det förståeligt att man till slut lackar. Men när man gör det bemöter man hatet med mer hat. Det finns många aktuella exempel. Den antirasistiska sajten ”Inte rasist, men” gör ofta ett fantastiskt jobb men tenderar också att polarisera debatten om rasism och antirasism. Någon Sverigedemokrats tweet delas och skrattas åt, hånas, kommentarsfältet svämmar över av kommentarer som ”jag tappar hoppet om mänskligheten” och ”hur j*vla dum i huvudet får man vara?”

Så ofta ser jag dem, kommentarer som ”jag orkar inte mer”, ”jag blir äcklad” och ”vart är världen på väg?”, hela tiden alltså, någon som på Facebook gräver fram vad något troll har sagt i ett kommentarsfält och fullständigt lackar ur. Jag är själv en passionerad debattör och har gjort mig skyldig till liknande kommentarer, så på ett känslomässigt plan är jag helt med. Men att argumentera när man är som argast är inget framgångsrecept. Mycket av det jag läste i förmiddags är totalt antiintellektuellt. Sajter som Nyheter24 häller bara bensin på elden: vad som helst tycks släppas igenom och det mesta är ointelligent, okunnigt och dåligt skrivet. Sensationsjournalistisk, javisst.

Ambitionen är god (typ): man vill ta debatten. Men på internet blir det sällan en debatt i verklig mening, det blir sällan ett konstruktivt utbyte av idéer utan oftast en skrikfest. Det tycks finnas någon bakomliggande ”demokratisk idé” om att alla har rätt att tycka till om precis vad som helst. För all del, gör det. Men jag tänker inte lyssna.

Och varför, jo: för att den skadliga polarisering som blir en följd av den hetsiga stämningen på sociala medier ger en skev avspegling av verkligheten. Låt oss påminna oss om en debattartikel som publicerades i DN för en tid sedan. Den säger just att sociala medier inte avspeglar en allmän opinion utan ger luft åt extremer. ”Åskådare förleds att tro att en opinion satts i rörelse eller att ett ’drev’ pågår, trots att det i själva verket kanske bara rör sig om ett fåtal uttalanden.”

Jag menar inte att förminska eller ignorera näthatet, det måste förstås som fenomen, analyseras, bekämpas (anmäl!) och hanteras (skrik i en kudde!), men det görs inte bäst genom att angripa varje enskild kommentar. Även ni tappra själar som lägger ner tid på att formulera mer pedagogiska kommentarer – räkna inte med att någon lyssnar. Så, en uppmaning till alla: ge inte hatarna luft. Sprid inte hatkommentarer, skriv inte hatsvar (och alltså, lika mycket för er egen skull. Det hat som cirkulerar på nätet kan knäcka vem som helst – näthaters gonna hate.) Anamma inte idén om att den som skriker högst vinner. Jag försöker lära mina förskolebarn att man inte har rätt att slå någon trots att den andra slog först. Debatter måste oftast tas, men de måste inte tas i Nyheter24s kommentarsfält.

[musik] Caribou

Jag är väldigt glad att Caribou kommer till Way Out West!

[hype] [film] Pride

Året är 1984 och vi befinner oss i Thatchers England. Thatcher, som är känd för sin kompromisslöshet (”one isn’t here to be a softie”) vill krossa facket och vägrar förhandla med de då strejkande gruvarbetarna. I den verklighetsbaserade filmen Pride bestämmer sig ett gäng gayaktivister för att starta en insamling till förmån för gruvarbetarna. Den karismatiske ledaren Mark Ashton förklarar att gruvarbetarna, liksom de, blir trakasserade av polisen, politikerna och kvällspressen. Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) blir resultatet.

De bestämmer sig för att resa till det enda samhälle som är villiga att ta emot dem: Onllwyn, Wales. De flärdfulla Londonborna och de tystlåtna gruvarbetarna verkar först vara en omöjlig matchning: LGSM möts av skepsis, dömande blickar och glåpord. ”Vi blir uppbackade av en grupp perversa typer”, argumenteras det. ”Det får oss att framstå som desperata.”

Men så småningom tinar stämningen upp och det uppstår ett oväntat, varmt vänskapsband, inte minst när det visar sig att LGSM är den stödgrupp som samlat in mest pengar, och att de sitter inne med viktig juridisk kunskap. Det är just detta som är så fantastiskt: att filmen visar på en situation där två svaga grupper inte trycker ner varandra i syfte att hävda sig själva, som annars är en vanlig föreställning. Den visar istället att samarbete vinner i längden.

Pride är en riktig feel good-film, en solskenshistoria. Jag såg om filmen för några dagar sedan och visst, jag kan se att berättelsen givet sina egna premisser har förutsägbara drag. Vad som berättas är unikt, hur det berättas mindre unikt. Men. Man ska inte underskatta en film som får en att vilja dansa, som får en att vilja stå med ett plakat och en sparbössa och samla ihop pengar i ett solidariskt syfte.

Inte minst är Pride något så ovanligt som en politiskt tung film. Det finns ett överflöd av filmer som behandlar politik men inte riktigt vågar ta ställning: Pride är, liksom Thatchers ledarstil, kompromisslös. Det är rätt och slätt en film om det av liberalerna bortglömda ordet SOLIDARITET. Se den därför, eller bara för att få se McNulty från the Wire (Dominic West) i en episk dansscen. Den kommer gå till historien.