[film] Bande de Filles (Girlhood)

Marieme bor i en Parisisk förort med en frånvarande (arbetande) mamma, två yngre systrar och en äldre bror som styr familjen med järnhand. När Marieme inte har vad som krävs för att komma in på gymnasiet börjar hon hänga med skolans hårdhudade tjejtrio för att ge vardagen mening. På nolltid har hon bytt ut den lila mjukiströjan mot en skinnjacka, hon stjäl pengar och kläder och vågar äntligen prata med brorsans kompis som hon är så förälskad i.

  

Det är en hård men ändå varm jargong i gruppen. Tjejerna bär på knivar och slåss. När ledaren Lady förlorar ett slagsmål och förnedras genom att få sin tröja avsliten klipper hennes pappa av hennes hår och killgängen skrattar åt henne när hon går förbi. ”Du trodde att du var så tuff”. Det räcker med en axelryckning från killgänget för att hennes status ska försvinna. Men trots detta, trots att vi som tittare förstår hur väldigt begränsat livet som tjej i den franska förorten är vill filmen inte måla upp tjejerna som offer. Nej, det finns en jäkla girl power i filmen som gör mig varm i hjärtat.

Det är en socialrealistisk film om klass, patriarkatet och i viss mån rasism, men i första hand är det en uppväxtskildring. En central scen som enligt vissa recensenter ”redan är en klassiker” är den där tjejerna har hyrt ett hotellrum, röker på, dricker och mimar till en Rihannalåt. Scenen är uppbyggd som en musikvideo. Marieme sitter först på sängen med tårar i ögonen och beundrar sina nya vänner men reser sig sedan upp för att vara med och dansa. Det är med en fantastisk träffsäkerhet regissören Sciamma visar på den styrka tjejgäng kan ge individen. Hon skildrar något universellt: jag tror de flesta tjejer kan känna igen sig i Rihannascenen utan att vara bekanta med den franska förorten.

Bande de Filles är den första franska film som någonsin gjorts med enbart svarta huvudrollsinnehavare (?!). Filmen passerar även Bechdeltestet. Jag tycker hotellscenen visar det på ett bra sätt: när tjejerna säger att de ska festa och langar fram alkohol förväntade jag mig att de så småningom skulle möta upp killar och att det skulle bli kvällens klimax, men klimax nås när de dansar och mimar till Rihanna och sedan somnar i en hög på dubbelsängen.

Sciamma använder sig av ett (nyskrivet!) pulserande soundtrack och avskalade förortsbilder,  och växlingen mellan de fyra delarna som filmen är uppdelad i markeras med svarta bildrutor. Mycket av de känslor som Marieme bär på uttrycks implicit med hjälp av just musiken och förortsmiljöerna. Karidja Touré är fantastisk som Marieme och hennes blick tränger genom bioduken och lämnar ingen oberörd. Bande de Filles handlar om begränsning och frihet. Det finns en vemodig förgänglighet i tjejgängets hela existens som man påminns om när de springer på den tidigare medlemmen som inte längre är medlem just för att hon – har blivit mamma. I bakgrunden ser vi Paris som en kuliss: och det är ett vitt, stängt Paris. Men världen utanför må vara hård och kall, inne på hotellrummet i just den stunden är allt möjligt. Inom tjejgänget, där öppnar sig världen. 

[scen] ≈[ungefär lika med]

Huvudpersonen i Khemiris senaste pjäs ≈[ungefär lika med] är pengar. Det handlar om ekonomisk ojämlikhet och klass, men framför allt om vad vårt ekonomiska system gör med vårt språk, våra känslor och våra relationer. Vi får följa en rad karaktärer och deras berättelser i ett pusselmönster: Martina i tobaksaffären som hatar sitt jobb men upplever frihetskänslor när hon börjar stjäla, Mani som studerar ekonomisk historia och vill förändra systemet inifrån men aldrig lyckas få en fast anställning på universitetet (spelad av min dröm-man Hamadi Khemiri), Peter som tigger i tunnelbanan och Freja som så gärna vill ha sitt jobb tillbaka att hon knuffar ut sin ersättare framför en bil.

Som ofta i Khemiris pjäser handlar det som socialt utanförskap och flera gånger gör det ont i magen. En sådan scen är när den arbetssökande Andrej upptäcker att lillebrorsan har gett 500 kronor till den, enligt honom, ljugande tiggaren i tunnelbanan och blir fullkomligt rasande. Han misshandlar tiggaren, tar tillbaka brorsans 500-lapp och gormar om att det är fel att stjäla från barn.

I en annan scen jävlas Khemiri verkligen med publiken. Innan andra akten drar igång på riktigt och ridån går upp kliver en karaktär i rutig kostym fram på scenen, tillsammans med tiggaren Peter från första akten. Mannen i rutig kostym ger honom ett erbjudande: 290 kronor om han håller huvudet i en hink med vatten så länge han kan. Peter går med på det, men när han är klar visar det sig att spelreglerna ändrats: tre gånger är det som gäller. Publiken, som inte riktigt verkar vara med på noterna, protesterar. Men det blir ytterligare två gånger, och dessa båda gånger trycker mannen i kostym ner en sprattlande Peter i hinken med vatten lite för länge för att det ska kännas okej. Många i publiken skriker i fasa.

Det som nog är värst är sättet på vilket mannen i kostym beter sig. Han pladdrar på om underhållningsvärde, skrattar åt publikens skrik när Peter sprattlar i hinken, försöker skämta bort allt, ”det är luuugnt.” Allt görs för att höja publikens ux, förväntade underhållningsvärde, förklarar han. Men ingen i publiken njuter. Alla äcklas.

Exakt vad den scenen vill säga vet jag inte riktigt än, men jag vet att den får mig att tänka på löpsedlar om tiggare som blir misshandlade, sparkade, spottade på, många dagligen. Kanske: hur ekonomisk ojämlikhet leder just till att vi inte ser varandra som jämlikar. Hur det kan leda till att vi avhumaniserar de som står längst ner i hierarkin. Att vår ekonomiska ställning definierar vårt mänskliga värde.

Pjäsen är som bäst när den visar på hur ekonomisk ojämlikhet skapar friktion mellan människor. Arbetarklasskaraktären Mani håller ett brandtal där han uttrycker sitt äckel över privilegierade människor som romantiserar fattigdom och det enkla livet, så länge det är på avstånd och så länge de själva inte måste ta konsekvenserna av fattigdom i varje matinköp, varje trasig overall, varje ledbruten kropp.

De mindre starka delarna är de alltför pekpinnepedagogiska. Martina sitter på en begravning och gråter, men inte i saknad utan över att hon inte fick det älskade torpet i arv. När det tveksamma paret Martina och Mani senare ska deklarera sig kärlek till varandra gör de det i helt och hållet ekonomiska termer, de förklarar hur de ska investera i relationen, hur de är som Nasdaq-OMX. Det är roligt, men också övertydligt. Här går den politiska poängen före det konstnärliga uttrycket.

Men överlag är pjäsen imponerande. Dialogen är vass och likaså skådespelarteamet. Khemiri är en mästare på att skildrande hjärtskärande människoöden. Han vänder ut-och-in på sanningen och verkligheten och nyanserar skiten ur svåra ämnen. Inget är förenklat. Inget är förutsägbart. Det är som dramatiker Khemiri lyser starkast.

Alla bilder kommer från Dramatens hemsida

[hype] [musik] Kendrick Lamar

Kendrick Lamars nya, megacoola singel "Untitled" gjorde min dag. Check it out:

Hatten på

[notis] Musikhjälpen

Åh vad Uppsala mår bra av Musikhjälpen. Atmosfären påminner närmast om Fête de la Musique i Paris då hela staden förvandlas till en festival/ett dansgolv. Nu även i Uppsala! Musiken ligger som en täcke över centrum och människor av alla åldrar kommer fram ur sina vintergömmor och bara hänger på en allmän plats - när annars händer det?? Vi borde ha Musikhjälpen VARJE år! Och Stora torget borde vara ett trafikfritt torg varje dag från och med nu. Uppsala har blivit en levande stad.

[musik] Cat Power

Dålig uppdatering senaste tiden pga skriver c-uppsats. Ledsen för det! Ger er läsare en härlig låt som plåster på såren: Cat Power, som är helt fantastisk.

[samhälle] Nyval

Jag var så trött på politik under valrörelsen 2014 att jag liksom slumrade till. Nu har jag vaknat igen till beskedet att det blir nyval. Jag får typ spasmer i hjärnan och det bara svämmar över av tankar och frustrationer, måste prata med alla jag träffar (det vill säga, inte så många så här i uppsatstider) för att ventilera mina tankar. Här kommer några: 

Jag kollade på Aktuellt i går och kunde konstatera att det var lite (politisk) domedagskänsla över hela programmet, typ alla partiledare samlade i ett och samma program, och som min pappa konstaterade: man har knappt sett dem så trötta och mänskliga tidigare, Magdalena Anderssons frustration gick inte att dölja, Jonas Sjöstedt som brukar vara så sansad i debatter fullkomligt rykte ihop med Mattias Karlsson och till och med Fridolin var märkbart irriterad. Å andra sidan förståeligt: det är en exceptionell situation och alla beter sig faktiskt som femåringar. 

Vänstern har sin arsenal av misslyckanden och fult spel, bland annat att de faktiskt skött de första regeringsmånaderna riktigt dåligt. Löfven är inte erfaren och gör pinsamma tabbar, att riva ner tidigare blocköverskridande förslag (som Annie snackar om) var kanske inte jättesmart inför framtida samarbeten och inte heller att gå och ut anklaga högern för att kunna tänka sig att regera med SD. Självklart tänker inte sossarna enbart på rikets bästa utan vill också se sin budget gå igenom framför alliansens. Jag är inte helt övertygad om att någon från vänstern hade samarbetat med alliansen även om jag vill tro det. 

MEN (!) Ola Larsmo sätter fingret på det mest relevanta i denna politiska röra i en artikel i dagens DN. Om vi bortser från allt käbbel om vem som har tagit ansvar och inte så är den reella situationen: att det parlamentariska läget är ett helt nytt i svensk politik, och att det krävs ett blocköverskridande samarbete för att få igenom en budget när SD har som intention att fälla alla budgetar som inte tar in deras sjuka krav på minskad invandring. Och denna gång råkar S och Mp sitta i regering. Nästa gång kanske det är Alliansen. Hur förhålla sig till den situationen? Jo, genom att fatta det mogna beslutet att samarbeta över blocken. Men det gjorde man inte, tvärtom. Genom att allianspartierna vägrade samarbeta och röstade mot sossarnas budget gav de SD det politiska övertag som de törstar efter. Vi snackar vågmästarroll på en helt ny nivå. Dessa ord tåls att fetmarkera: "Det handlar om vilket inflytande nyfascismen ska få över svensk politik under de kommande åren."

Just så. Det finns faktiskt något som är viktigare än skattesänkning hit och bidrag dit. Och det är att ta ställning mot nyfascismen. 

Annie snackar om att budgeten blivit vänstervriden och att de omöjligen kunde rösta på den. 1) Må så vara, men har inte centern också sitt ansvar i den distans som uppstått mellan dem och partierna på vänsterblocket? JO! Annie har gjort centern till ett parti med en nyliberal riktning, och om vi någon gång känner oss tvivlande inför detta kan vi påminna oss om att hon har Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick som förebilder. 2) Och två, har hon och Jan inte ett ansvar att förhandla? Hon ba: budgeten var för vänstervriden. Reporten ba: men ni tackade ju nej till att förhandla? och Annie ba: ja för att budgeten var för vänstervriden.

??????

Det slog mig på riktigt först i går hur skadlig blockpolitiken har varit för Sverige. Det är nämligen blockpolitiken som har skapat det låsta läge vi har i dag. Historiskt sett är det inte ett dugg konstigt att C och Fp samarbetar med sossarna, men i dag är det tydligen omöjligt. Annie och Jan, shame on you. Alla har handlat ansvarslöst men ni har svikit de liberala ideal de säger er företräda. Gå in på Facebook och gilla sidan som heter "Bryt Blockpolitiken" som min kompis skapade. Enough is enough.