Bästa höstmusiken kommer här i form av Stockholmsbaserade Tobias Isaksson och hans soloprojekt Azure Blue. Musik som smeker själen!
söndag 12 oktober 2014
torsdag 9 oktober 2014
tisdag 7 oktober 2014
Freak out deluxe
Det är lite olyckligt att jag som driver en blogg inte är först med alla coola nyheter, utan snappar upp många några dagar efter det att alla hippa människor gjort det. Men jag jobbar på det okej?! Denna gång skyller jag på att jag var i Dalarna i helgen, när det alltså avslöjades att DET KOMMER EN NY SÄSONG AV TWIN PEAKS. It IS happening again!!!
!!?¤?¤?"=!N?`¤"!"¤?=%="=(!!
Den nya miniserien kommer alltså år 2016 och ska utspela sig i nutid, med självaste David Lynch som regissör. Drömmen?? Jag höll på att börja gråta när Jonas förklarade detta för mig. Gjorde min dag. Det måste bli bra. Bara måste.
!!?¤?¤?"=!N?`¤"!"¤?=%="=(!!
Den nya miniserien kommer alltså år 2016 och ska utspela sig i nutid, med självaste David Lynch som regissör. Drömmen?? Jag höll på att börja gråta när Jonas förklarade detta för mig. Gjorde min dag. Det måste bli bra. Bara måste.
måndag 6 oktober 2014
söndag 5 oktober 2014
[film] 12 Years a Slave
Det som främst slår mig när jag ser om Steve McQueens
Oscarbelönade 12 Years a Slave är att McQueen har en fantastisk känsla för
textur. Allt från majsbladen till leran under fötterna till de små bären som
Solomon försöker använda som bläck till bomullen på fälten, allt riktigt känns
genom rutan. Det gör också att filmen känns i kroppen efteråt på ett alldeles
särskilt sätt: magen vänder sig, man blir illamående, skakig, gråtfärdig.
Ta till exempel scenen där Solomon hänger i en snara så att
bara tårna når marken, på väg att kvävas till döds i väntan på sin ägare. I tre
minuter trampar Salomon med tåspetsarna i leran för att överleva, och vi
tittare tvingas bevittna hur Solomon långsamt (nästan) kvävs ihjäl till fågelkvitter
i solskenet. Det är så smärtsamt. Men McQueen väljer att inte fokusera på
halsen, utan på tårna i leran, de tio tårna som inte räcker ända ner, för att
förmedla en känsla av smärta. Det är effektfullt berättande.
Våldet i filmen är rått och ocensurerat, men inte på ett
skräckfilmsmässigt sätt, det vill säga, inte romantiserande, estetiserat och
inte heller med våldet i centrum, det är inte smaskigt utan bara förnedrande. McQueen
är noggrann med att ta upp alla apsekter av våldet. När Patsey blivit halv
ihjälpiskad mot slutet av filmen får vi tittare, utöver den explicita tortyrscenen,
också se hur hon blir vårdad, hur såren baddas, hur de långsamt läker. Men vi
får också se tomheten i hennes blick. Det krävs en människokännare för att
skildra denna typ av våld.
Jag inser att det är denna människokännedom i kombination med just McQueens känsla för textur som gör
porträttet av slaven Solomon så mänskligt och hjärtskärande. Vissa hävdar att
en film per automatik blir rörande och anses bra när det handlar om något som
hemskt som slaveri. Det är inte sant. Ett så pass mänskligt porträtt som detta
kommer inte bara av sig själv, det krävs en konstnär.
torsdag 2 oktober 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

